Text B Someone Has Been Disarranging These Roses(第1页)
TextBSomeoneHasBeenDisarrangingTheseRoses
GabrielGarcíaMárquez
TranslatedbyJ。S。Bernstein
[1]Si’sSundayandit’sst,IthinkI’lltakeabouquetofrosestomygrave。Redahekindthatshegrowstodecoratealtarsahemthathassetmetthekownspeopleabando’sabare,treelessplace,sweptpassed。Nowthatit’sstandthenoondaysuhegravewheremychild’sbodyrests,minglednsnailsandroots。
[2]Sheisprostratebeforehersaints。She’sremairaovingintheroom,whehefirstattempttoreachthealtarandpickthebrightestaroses。MaybeIcouldhavedooday,butthelittlelampblinkedandshe,recoveredfromherecstasy,raisedherheadaowardtheerwherethechairis。Shemusthavethought:‘It’sthewindagai’struethatsomethingcreakedbesidethealtarandtheroomrockedforaninstant,asifthelevelofthestagnafhadshifted。ThehatIwouldhavetowaitforanotherotogettherosesbecauseshewasstillawake,lookingatthedshewouldhaveheardthesoundofmyhandsbesideherfaowI’vegottowaituheroomiaheoosleephermeasuredandinvariableSua。Maybethehtherosesandbebackbeforeshereturnstothisroomandremainslookingatthechair。
[3]LastSundaywasmoredifficult。Ihadtowaitalmosttwohoursforhertofalliasy。Sheseemedrestless,preoccupied,asifshehadbeehetythathersolitudeinthehousehadsuddeeookseveralturnsabouttheroomwiththebouquetofritoheintothehallway,turnediheroom。Ikshewaslookingforthelamp。Andlater,whenshepassedbythedainandIsawheriofthehallwithherdarklittlejadherpinkstogs,itseemedtomenowthatshewasstillthegirlwhofohadleanedovermybedinthatsameroomandsaid:“Nowthatthey’veputihpicksyoureyesareopenandhard。”Shewasjustthesame,asiftimehadhatremoteAugustafterhewhtherintotheroomahedtoldher:“Weep,hewaslikeabrothertoyou,”andsheleatheiillsoakedfromtherain。
[4]ForthreeorfourSundaysryiowheretherosesare,butshe’sbeenvigilantinfroar,keepingwatchovertheroseswithafrighteIhadn’tknthetwentyyearsshe’sbeenlivinginthehouse。LastSunday,wheogetthelamp,Imaabouquetofthebestrosestogether。AthadIbeeofulfilliwheioreturntothechair,Iheardherstepsinthecain。IrearraherosesoarquidthenIsaearinthedoorwaywiththelampheldhigh。
[5]Shewaswearingherdarklittlejadthepinkstogs,butoherewassomethihephosphoresceofarevelatioseemtheheentyyearshasbeengrowihegarden,butthesamechildwhoonthatAugustafternooiroomsothatshegeherdwhohasingbao,fatandgrownold,fortyyearslater。
[6]Myshoesstillhavethehardcrustofclaythathadformedoafternoohefactthatthey’vebeendryiioveforfortyyears。OnedayIwehatwasafterthey’dclosedupthedoors,takendowhesprigofaloefromtheentrandtakeure。Allthefurforthetheerwhichhasservedmeasaseatallthistime。Ikheshoeshadbeeodryaevehemwhentheyabahat’swhyIwehem。
[7]Shereturnedmaer。Somuchtimehadpassedthatthesmellofmuskintheroomhadblehthesmellofthedust,withthedryandtiheis。Iwasalohehouse,sittingintheer,waiting。AndIhadlearomakeouttheswood,theflutteroldintheclosedbedrooms。Thatwaswhenshecame。Shehadstoodihasuitherhand,weariatlejacketthatshehadn’ttakeheillagirl。Shehadogetfatandheraswelluogsastheydonow。Iwascoveredwithdustandcobwebswhehedoor,and,somewhereihecricketwho’dbeensingiyyearsfellsilent。Buti,ihedthedust,thesuddeaandthehenewarrival,Ireizedihegirlwhoonthatstustafternoohmetoestsiable。Justthewayshewas,standinginthedoorwaywiththesuitherhandaon,shelookedasifsheweresuddenlygoingtoshout,saythesamethingshe’dsaidwhentheyfouhehay-coveredstableflraspingtherailingofthebrokenstairs。Whehedoorwidethehingesdthedustfromthegfellinclumps,asifsomeoartedhammeringeoftheroof,thenshepausedohreshold,inghalfwayier,andwiththevoieonegasleepingpersonshesaid:“Boy!Boy!”Aillinthechair,rigid,withmyfeetstretchedout。
[8]Ithoughtshehadeoheroom,butsheuedlivinginthehouse。Sheairedouttheroomanditwasasifshehadopedheroldsmellofmuskhadit。Theothershadtakeureandgawayintruakenawayonlythesmellsoftheroom,ayyearslatershebroughtthemba,putthemintheirpladrebuiltthelittlealtar,justthewayitwasbefore。Herpresenewasenoughtorestoreladustryoftimehaddestroyed。Siheeheroomdoor,butshespehisone,gsilentlywiththesaiersintheroexttothedoorahing。Andwhensomeoneesforabouquetofroses,sheputsthemoheerofthekerchiefthatshetiestoherbeltandinvariablesays:“Piesht,thoseoareforthesaints。”
[9]That’sthewayshe’sbeeyyears,intherherthings,rog,lookingatthechairasifakiheboywithwhomshehadsharedherchildhoodafternoonsbuttheinvalidgrandsonwhohasbeensittiheereversiimehisgrandmotherwasfiveyearsold。
[10]It’spossiblethatnow,whenshelain,Iapproachtheroses。IfIagetodosoI’llgototheknoll,laythemonthegrave,aomychairtowaitforthedaywhereturntotheroomandthesoundswillalltherooms。
[11]Onthatdaythere’llbeaallthis,becauseI’llhavetoleavethehouseagaiellsomeoherosewoman,theonewholivesiumble-downhouse,isinneedoffourmeheknoll。ThenI’llbealoheroom。But,oherhand,she’llbesatisfied。Bethatdayshe’lllearnthatitwasn’ttheihatcametoheraltareverySundayanddisarrangedroses。
[1974]
Notes
1。GabrielGarcíaMárquez:He,borninMarch6th1927,isabia,short-storywriter。sideredosignifitauthorsofthe20thtury,hewasawardedthe1982NobelPrizeiure,aremainingliviartedasajournalist,andhaswrittenmanyaon-fiworksandshortstories,butisbestknownforhisnovels,sueHundredYearsofSolitude(1967)aimeofCholera(1985)。Hisworkshaveachievedsignifitcriticaladwidespreadercialsuccess,mostnotablyfaliterarystylelabeledasmagicrealism,whichusesmagitsaherwiseordinaryaicsituations。
&oryibookisseletheauthor’sshortstoryEyesofaBlueDogin1974。
&ionsfordis。
1)Whatistheidentityofthefirstpersonnarratoriory?
2)Whatistheidentityof“she”,thefemalecharathestory?
3)Wheleboydie?
4)Whoaredisarrangingtherosesoar?
5)Whatarethesymboligsoftimeiory?
6)Whatdoyouthihemeofthestory?
7)Whatdoyouthihtoveythroughthestory?